Jag plockar pusselbitar ur min barndom. Det börjar med Topper och Viggo och Otto. Jag läser och drömmer och känner käslor jag nästan glömt bort. Jag är glad att Abbe har sin barndom framför sig och lite ledsen att jag har min bakom mig. Men jag njuter av Abbes tid och passar på att påminna mig själv att jag också har barndom. Jag känner mig vuxen. Det är fint.Det finns ingen tid till något annat än examensarbete, jobb, möten och snusning på Abbe och jag är lycklig. Allt är bra. Abbe växer och äter och säger "Titta", "Hej" och "Pappa" (fast man måste kanske vara hans förälder för att höra det) Ida bjuder Okidoki på fin middag och vi skrattar en hel kväll, Gustav ringer från stockholm och saknar mig. Det är bara bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar