En fika, en Majken och en försvunnen Matilda

Det våras och jag fikar med Majken. Det är mest fint hela tiden. Det är inte så fint med gnälliga kvällar. Inte fint alls.

Jag håller krampaktigt taget om mig själv. Jag tappar bort mig. Amma, lämna på dagis, städa lite, pussa och mysa, amma igen, hämta på dagis, laga middag, bada barn, natta barn, sova. Matilda, var är du? ropar jag ... Maaaaatilda, var är du nånstans?

Jag vet inte var jag är, inte allt för långt borta hoppas jag. Under tiden fikar jag med Majken och fundrar på hur det var när jag kunde blogga om annat än barnen.

Olivia och Abbe

Vad heter din mamma? frågar Abbe
Heter Kajsa, säger Olivia
Nä? Heter Kajsa Spangfort, svarar Abbe och ler lite klurigt

Strumpan, Stumpan och lilla Bamse

Det är roligt med snö. Det är roligt med snö. Roligt. Det är roligt att dra syskonvagnen i snö. Roligt att dra och dra och inte komma någonstans. Roligt att inte komma på eller av bussen. Roligt att klä två barn i snöpassande kläder för att sedan gå ut och vara ute i en halvtimme (vi är ute lika länge som det tar för oss att klä på oss) innan vi är kalla och blöta. Det är roligt.

.

Abbe är fantastisk i snön. Han tycker att det är roligt. Han åker båt i hjulspåren, kastar snöbollar och leker säl ( "Abbe liten säl ute" säger han och springer omkring på värnhemstorget och gör "Säl ljud"). Abbe är lycklig. Majken är lycklig.

.

När Abbe själv väljer vantar i affären blir det chockrosa. Det passar bra till den rosa overallen och den röda mössan. Han är tjusig. Han är bara fin.
.

Jag åker buss och drömmer om en tid då naivitet och livsglädje var vardagsmat. Om tiden då ögonen kunde fastna om man himlade för mycket, eller tiden då vi sprang omkring i bulltoftaskolans källare och lekte bland spöken, häxor och gamla skyddsrum. Jag längtar.

.

"Stumpan" säger Gustav. "Strumpan" säger Abbe. Majken säger jag.

"Abbe inte lille (s)kutt" säger Abbe

"Nä?, vem är Abbe då?" säger Gustav

"bara pappas lilla Bamse" svarar Abbe

.

Vi. Älsklingar. Alla. Fyra. Älsklingar.