En langos. Två öl. Fyra sovandes barn. Tre vagnar. Fyra föräldrar. En uteservering. Tre glas vin. En farmor. Fyra vänner. Och Salem Al Fakir.

Mitt i gatan.

Jag har plockat fram alla grejorna igen. Oj vad jag saknat linjalen, pappret, skalpellen och mattan. Oj vad jag känner mig fixig med mina grejor.

När jag var yngre, si så där en 15-16, kanske 17, då hade jag en vän. Hon bodde inte särskilt långt borta, 200 m skulle jag tro. Man kunde nästan se mitt radhus från hennes låghus. När jag sent om kvällen, efter film (ibland hyrd, ibland egen filminspelning) dippa, prat och skratt skratt skatt, promenerade hem då gjorde jag det mitt i gatan, jag traskade med precision precis i mitten på gatan (Vännen hängde ut genom sitt fönster och försäkrade min säkerhet (eller nått,)). Jag var helt övertygad om att det var säkrast att gå där. Alltså mitt mitt i. Jag hade hemska föreställningar om mörker och död och var livrädd för att gå hem själv. Jag drömde mardrömmar om att komma hem till en familj som inte fanns. Så jag gick mitt i gatan och tänkte att här är jag säker, här var jag långt ifrån allt. Inget var nära. Inget kom nära. Ingen fick komma nära.

Jag tänker mycket på det där med att gå mitt i gatan. Tänker på att ingen ska komma för nära. Aldrig komma för nära. Jag tänker på andra tider, på gammalt och på nytt. Allra mest tänker jag på att våga.

Hej! Majken!

Majken har blivit stor. Jag packar undan ammningspump, mjölkuppsammlare, nyföddskläder och tittar på min lilla Majken som har blivit stor.

Min Albert

Abbe gillar att dansa. När vi satt och åt frukost idag sa han plötsligt "Släpp ner mig!, jag måste dansa" så då gjorde vi det och Abbe dansade. Gud vad han dansade. Abbe vill dansa jämt, sätt på musik där inne ber han, och så dansar han och ropar kom igen då mamma och vill att jag ska dansa med honom, så då gör jag det. Min Abbe som gillar att dansa. Min Albert.

Hiss

Majken gillar att åka hiss. Hon säger "ah" och vinkar. Det betyder att hon gillar det. Ibland när vi inte åkt hissen på länge (läs; hon har legat nerbäddad i vagnen eller sovit när vi varit på väg ut) skrattar hon högt och nöjt. Hon gillar hissen.

Hallå, fungerar det?

Jag har varit på fotboll.

Jag har varit på fotboll med min bror och min syster, det var roligt.

Så, jag hade kunnat lämna det där, ingen hade blivit förvånad om jag inte haft mer att säga om att jag varit på fotboll än att det var roligt. Men jag lämnar det inte, jag har massor att säga, så.

Martin fyllde år, ingen märkvärdig ålder, precis lagom, precis så gammal som han ska vara. Trettioett. Så tänkte vi; "hmmm, trettioettårs present..hmmm.." Så tänkte jag; "en sekatör kanske, eller en ny tekanna" (alltså, typiska trettioettårspresenter, praktiska men fina.) Så tänkte Sara; "en fotbollsmatch kanske, mot Helsingborg eller Trelleborg eller Stockholm" Mot AIK blev det. "Undra om det är ett sånt där derby?" tänkte jag, men frågade inte.

Så, det blev öl och match. Och jäkligt bra platser. och fotboll.

Jag tidigt ställning;

-Jag kan inte klappa och/eller bua när det är tydligt oschyssta situationer. Jag är tvåbarnsmamma och måste leva som jag lär. Moralens flagga måste svaja högt och jag säger till Abbe "Man ska vara snäll...(osv).." då måste jag ju för fan också vara det. Så det förekom alltså inget klappandes och/eller buandes från mitt håll vid oschyssta situationer.

När det blev målchans kände jag en stigande spänning i magen något pirrande och spännande, som på Bachelor när man inte vet vem som ska få rosen. När den snygge, vältränade, hårfagre, vackra, perfekta Kenliknande bachelor´n står med rosen utsträckt och det är alldeles tyst i rummet och alla tjejerna vill vill vill ha rosen. När han till slut säger "Donna, do you accept this rose?" och hela rummet kippar efter andan och alla tjejer utom Donna suckar tungt. Precis så är det på stadion när det blir målchans. Mff läktaren kippar efter andan, det blir tyst och sen en suck när bollen träffar ribban och studsar ut. Det är spännande så klart. Och sen då när första målet kommer, en förlösande känsla och ett rus av lycka, ungefär som Donna måste känna när hon hör sitt namn och frågan om rosen (Samma, samma fast olika)

Så var det ju fina fina Marcus Birro killar alldeles bredvid mig. Så där snygga fast ändå inte, så där kulturella fast ändå fotbollskillar, precis som Marcus Birro och hans *hmmm, jag vet att det är nått Italienskt lag..hmmm*. Dom satt med benen i kors och och var finkulturella hela matchen. det var riktigt fint att ha dem brevid.

För att avsluta vill jag våga mig på en del påståenden om matchen (kom ihåg att min analys av matchen grundar sig på min kännedom om fotboll, jag vet vad offside är. Det vet jag.)

- Genom hela matchen fanns ett driv i MFF som jag inte såg röken av hos AIK

- AIKs matchkläder var snyggare än MFFs, jag vet himmelsblå och allt det där, men jag menar AIKs randiga strumpor Hej Polarn och pyret här kommer vi! AIKare! Modigt, modigt AIK.

- Genom hela matchen fanns ett driv på MFF läktaren som jag inte hörde ett skvatt av från AIKs läktare.

- När byten sker då ställer man sig upp och hyllar den utbytte, liksom tackar för en bra match, för bra spel. Jag blev rörd, så fint. Mycket fint.

- MFFs spel var tekniskt och snyggt. Tajt.

- AIKs målvakt pussade på bollen, ogillar (fejsbook style)

Så tack Martin för att jag fick ge dig en fotbollsmatch i födelsedagspresent. det var fint.

Sara säger; Storbildstvn är kass.

Jag säger; Swedbank stadion, eller var det malmö stadion eller var det swedbank malmö stadion, eller swedbank malmö arena stadion ( http://albertochjag.blogspot.com/2010/01/januari-februari-mars-april-och-maj-ja.html )

Förresten; Ingen mer Schulman blogg. Ingen mer Sanna Lundell blogg. Va fan!

(Läste "skynda att älska", det tog en dag. Fy fasiken vad fin.)