Snabbast

Nu är helgen förbi. Som vanligt för fort. Alldeles för fort. Varför måste helgen vara så snabb. Aldrig sakta och evig, bara snabbast.

Abbe traskar omkring i solskenet och luktar på blommor. Han är fin och Gustav och jag är stoltast i världen. Som att det inte var världens mest naturliga grej att en ettåring börjar gå. Vi är stolta iallafall. Kolla vår Abbe, han går!! Varför tittar ingen och imponeras?

Solen skiner och vi är lyckligast i världen. Nästan. Om vi bara visste vart vi skulle bo.

På min arm

Abbe vill sova på min arm. Han sover bort lunginflammationen. Sover. Jag håller honom nära och är orolig. Jäkla lunginflammation. Jäkla pencillin. Men han sover på min arm. Så länge han vill. Finaste Abbe med lunginflammation.

Det har varit möhippa och svensexa och påsk. Allt var fint. Alla var fina. Dagen och kvällen var precis som den skulle vara.

Nu kan man köpa sig en fin lägenhet! fin. fin. Vi har snart ingenstans att bo.

Gustav har lagat min cykel. Ingen mer trea som jämt är försenad, inget mer miljöskräp med bilen till arbetet. Bara jag och min cykel och min ipod och motvinden. Det är bara bra. Bra.

Abbe vill att vi ska sjunga jämt. "Bang bang bang bang låter stora trumman...tick tack tick tack klockan går"... men vi blir förvirrade när "tick tack"- rörelsen är samma som "ajaj"- rörelsen, men Abbe är bara glad och applåderar när vi sjungit färdigt. Han är fin. Vi är fina. Tre. Så ligger Abbe på min arm och jag på Gustavs. Snusandes, sovandes, mysandes. Allra finaste tre.

Vår

Abbe, Vilma och Olivia

Herregud. Herregud. Det är vår. Jäklar vad det är fint. Fast min cykel har punktering och jag tar bussen. När det är vår ska man cykla. Inte ta trean som jämt är försenad.

Jag har varit ensam igen. Gustav tog finaste Abbe under armen och begav sig till landet. Det är ett måste på våren, landet. Jag blir ensam och Gustav och Abbe får lantluft i lungorna. Fint.