Jag har plockat fram alla grejorna igen. Oj vad jag saknat linjalen, pappret, skalpellen och mattan. Oj vad jag känner mig fixig med mina grejor. När jag var yngre, si så där en 15-16, kanske 17, då hade jag en vän. Hon bodde inte särskilt långt borta, 200 m skulle jag tro. Man kunde nästan se mitt radhus från hennes låghus. När jag sent om kvällen, efter film (ibland hyrd, ibland egen filminspelning) dippa, prat och skratt skratt skatt, promenerade hem då gjorde jag det mitt i gatan, jag traskade med precision precis i mitten på gatan (Vännen hängde ut genom sitt fönster och försäkrade min säkerhet (eller nått,)). Jag var helt övertygad om att det var säkrast att gå där. Alltså mitt mitt i. Jag hade hemska föreställningar om mörker och död och var livrädd för att gå hem själv. Jag drömde mardrömmar om att komma hem till en familj som inte fanns. Så jag gick mitt i gatan och tänkte att här är jag säker, här var jag långt ifrån allt. Inget var nära. Inget kom nära. Ingen fick komma nära.
Jag tänker mycket på det där med att gå mitt i gatan. Tänker på att ingen ska komma för nära. Aldrig komma för nära. Jag tänker på andra tider, på gammalt och på nytt. Allra mest tänker jag på att våga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar