Sådär. Albert och jag och pannkakor. Som det ska vara. Som det brukar vara. Nu med sockerkrav, då med kladdiga syltfingrar. Men fortfarande Albert och jag. Och Majken och Gustav. Och snart Liten. Snart tre små. 

Vi väntar och väntar. Vi har inte väntat för länge. Inte än. Men vi har väntat tillräckligt länge. Tillräckligt. 

Jag vilar och äter kolhydrater och blir stark. Men halkar på isen på gatan och plötsligt känns det som att jag är 80, plötsligt är jag inte så stark. Inte stark alls. Jag gråter för allt fult och allt fint och känner mig allt annat än stark. Men ändå snart ska jag vara stark. 

Så då bakar vi bullar och tänker på fastelavn, på indianer, på våren och på lyckan. Och blir starka. Albert, Majken, Gustav och jag. Alla vi.