Det känns som att verkligheten är nära. som att jag kan ta på den. Som att vardagen bara är ett sus av blöjbyten, städning, fikor, nästorkning och att verkligheten är någonting annat. Något som sker när han går förbi, lägger handen på mig och viskar, när kroppen ryser för att vi sitter i soffan tillsammans, när barnen skrattar, eller när att vi bestämt oss för att köpa standardmjölk istället för mellanmjölk. Då är verkligheten nära. Han förstår inget, han pussar mig på kinden och ber mig flytta från mitten av soffan, och allt är som vanligt. Förutom verkligheten. När vi är tillsammans.
sitta i mitten på soffan, kan man det? http://underbara.webblogg.se/2009/february/man-maste-sitta-i-kanten.html
Feb 2009.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
usch vad sorgligt det verkar. Jag känner mig hemsk. G
SvaraRadera