Vår

Det är varmt och sen lite kallt. Jag lyssnar och blir nostalgisk. Tänker. Sitter uppe med Majken och funderar på andra tider. Gustav är i Stockholm. Vi äter runda mackor och dricker te. Jag promenerar och känner mig vilsen i mn egna stad. Jag längtar efter sommar, efter Gustav, efter mig och efter oss. Jag jagar bort monster och blir hjälte. Jag lyssnar och blir nostalgisk. Tänker. Jag tror att våren är på väg.

År år

Titta! Där står en tvååring och är stor! Fin.
(Jag frågar; "Abbe, hur gammal är du?", Abbe svarar; "jag år år" och visar med två pekfingrar i luften)

Vi är så jäkla förkylda. Snor och snor och snor. Abbe säger "titta mamma, mycket snor" och visar stolt upp sitt snorpapper. I vår familj är det cred med mycket snor.

Nu river vi fula tapeter på Abbes rum och bjuder Majken (som plötsligt blivit stor) på morotspuré. Det är vår och Abbe har fått tre penecillinkurer på en månad. Allt är som vanligt.

http://albertochjag.blogspot.com/2009/03/titta.html

Vi, vi med urban

När allt är som vanligt hos oss, då får Abbe sin tredje öroninflammation och således sin tredje pencellin kur på en månad, då ligger jag på soffan med ont i örat ont i halsen och sjuka barn medans Gustav är på fest, då ställer vi in påsken i skillinge och stannar hemma med sjuka barn. Då är allt som vanligt.

På lågstadiet fick vi hälsa på hos busschafförerna. Då berättade dom att man inte skulle stoppa ner fingrarna i hålen på sätena och att man skulle sitta ner tills bussen stannade på hållplatsen och så berättade dom att busschafförer alltid hälsade på varandra. ALLTID. "Så här gör vi" minns jag att en chafför sa samtidigt som han tog upp handen och gjörde en "hej hälsning" likt den som förekommer i "klappa händerna" ( "säj hej hej till vännen din som sitter där....hejhej..säj hej hej till vännen din som sitter där...hejhej.") Så fint tänkte jag, så fint tänker jag. Dom hör ihop och säjer hej hej.

Ler, nickar och tittar menande på mig. Ler nickar och tittar menande på mig? och en gång till.. Jag undrar om jag har kräk på jackan, eller bajs i håret eller kanske snor under näsan (jag funderar aldrig på om jag är extra snygg, ha, nä jag är aldrig extra snygg, bara mammasunkig) Tills jag förstår, det är Vi, Vi med Urban jungle. Vi med urban jungle. Fatta grejen, här går jag med min 5 år gamla urban, som är inköpt mest för det praktiska och minst för det trendiga och får leenden, nickar och fina blickar. Fatta, Vi, Vi med urban jungle är ju som värsta busschafförerna, vi hälsar på varandra, vi tillhör och håller ihop. Det är inte illa det alltså- men ändå nu måste jag fundera på om jag verkligen vill tillhöra Vi, Vi med urban jungle.

"Abbe stå här" säger Abbe
"Ja, ställ du dig där" svarar jag,
Abbe går óch ställer sig mitt vardagsrummet tittar sig omkring och säger;
"Nu alla sjunga "Vi gratulerar" för abbe"
Så vi sjunger och blåser ut ljus och firar födelsedag mest varje dag. Kalasar på choklad, glass och tugummi, allt tillagat på Abbes spis. Å det är härligt med födelsedag varje dag. Jag kalasar med mina barn och förbannar dessa jäkla öroninflammationer som greppar taget om mina barns små små öron och vägrar släppa. Det gör så ont, i barnens öron och i mitt hjärta. Jäkla öroninflamation, jäkla dig!

Pling

Jäkla öroninflammation! Abbe gnäller och vill mest vara nära, Gustav jobbar i stockholm och jag försöker räcka till. Jäkla öroninflamation! 40 grader feber och pencillin, men ändå jäkla öroninflammation.

Under tiden gläds vi iallafall åt Abbes nya dagisplats, åt Majkens goda humör och åt Abbes nyfunna nyfikenhet ("va e de?" frågar han och blir ivrig om han inte tillräckligt snabbt får ett svar, "va e de?" frågar han igen innan vi hunnit svara färdigt) och åt att våren närmar sig Malmö.


"Mamma sjunga "cyklarna fa omking""

"Bilar dom låter så örona gråter (och)
moppar dom brummar så örona blundar
men små cyklar dom far omkring
det hörs nästan ingenting
lite rassel och lite pling
rassel rassel och pling"

Finaste Abbe rasslar, plingar och gråter med öronen (tar tag i öronen och håller), och jag tar mitt mammahjärta och förbannar den jäkla öroninflammationen!

Det känns och det märks

Nu närmar sig våren och sommaren. Det känns och det märks. Abbe har så mycket spring i benen att vi går hem nästan varje dag från dagis (ja, han sitter ju förståss i vagnen delar av vägen), vi kollar in hundbajs, grävskopor och pratar om hans viktiga kommande två årskalas. Majken ligger mest på sin nya filt och är fin. Fin och stor.

En fika, en Majken och en försvunnen Matilda

Det våras och jag fikar med Majken. Det är mest fint hela tiden. Det är inte så fint med gnälliga kvällar. Inte fint alls.

Jag håller krampaktigt taget om mig själv. Jag tappar bort mig. Amma, lämna på dagis, städa lite, pussa och mysa, amma igen, hämta på dagis, laga middag, bada barn, natta barn, sova. Matilda, var är du? ropar jag ... Maaaaatilda, var är du nånstans?

Jag vet inte var jag är, inte allt för långt borta hoppas jag. Under tiden fikar jag med Majken och fundrar på hur det var när jag kunde blogga om annat än barnen.

Olivia och Abbe

Vad heter din mamma? frågar Abbe
Heter Kajsa, säger Olivia
Nä? Heter Kajsa Spangfort, svarar Abbe och ler lite klurigt